Introduktion

Prostatacancer är ett stort hälsoproblem eftersom det är en av de vanligaste cancerformerna hos män över 50 år.¹ Även om det kanske inte alltid går att förebygga är tidig upptäckt avgörande för effektiv behandling¹. Många män kommer att utveckla prostatacancer under sin livstid².

Screening av prostataspecifikt antigen (PSA) har potential att minska sannolikheten för prostatacancerrelaterade dödsfall. Det kommer dock med nackdelar som förekomsten av falska positiva resultat, komplikationer under biopsier och problemet med överdiagnostiseringar. Att engagera sig i snabb och proaktiv behandling vid upptäckt av prostatacancer genom screening kan dock bidra till att minska risken för metastaserande sjukdom.³  

Vilken roll har prostatakörteln?

Prostatan är en körtel och en del av det manliga reproduktionssystemet. Den är formad som en kastanj och ligger precis under urinblåsan och framför ändtarmen. Den producerar vätska som ger näring och bär spermier som produceras av testiklarna. Prostatakörteln omger början av urinröret – kanalen som sträcker sig från urinblåsan till penisspetsen och används för att dränera urin från urinblåsan.

Prostatan spelar en roll när det kommer till kontinens eftersom den är kopplad till urinröret. När prostatan blir förstorad trycker den mot urinröret. Detta kan göra det svårt att urinera och ökar även behovet av att kissa.⁴

Behandling av prostatacancer och dess bieffekter

Det finns olika typer av behandlingar för prostatacancer. Beroende på fallet kan behandlingsalternativen inkludera strålbehandling, hormonbehandling, kryoterapi, kemoterapi eller kirurgi⁴. Den huvudsakliga typen av kirurgi för prostatacancer är en radikal prostatektomi⁵. Det innebär att man tar bort hela prostatakörteln och sädesblåsorna, som är accessoriska körtlar och även en del av reproduktionsorganen⁶. Avlägsnandet av prostatan kan också ta bort den första delen av urinröret, och den återstående urinrörskanalen sys sedan fast i urinblåsan⁷.

Efter operationen är det vanligt med svårigheter att hålla kvar urinen. Detta kan bero på förändringar som sker i patientens anatomi.⁷