Personer som inte kan tömma sin urinblåsa själva (som har retention) introduceras till en metod för att tömma urinblåsan och som passar deras behov och förmåga. Nedan följer en kort beskrivning av några av de vanligaste metoderna för blåstömning. Det övergripande målet för en god blåshälsa är att att blåsan töms regelbundet och förblir kontinent.

Vid intermittent kateterisering används metoden Ren Intermittent Kateterisering (RIK) genom att en tappningskateter förs in i urinblåsan via urinröret. När katetern når urinblåsan börjar urinen rinna ut. När blåsan är tom avlägsnas katetern och kasseras. Förfarandet utförs vanligtvis 4-6 gånger per dag ¹.

RIK anses vara den gyllene standarden för blåstömning när man lider av neurogen dysfunktion i de nedre urinvägarna. När man jämför RIK med andra metoder är det bevisat att RIK är förknippat med färre urinvägsinfektioner, färre blåsstenar och färre njurstenar ^2-6. RIK ger en högre grad av självständighet ⁷, vilket förklaras av att man inte har någon permanent kateter i kroppen och ingen eller minskad användning av inkontinensskydd, uridom och benpåsar.

Med RIK vill man säkerställa ett lågt tryck i blåsan och främja en god blåshälsa. När trycket i blåsan är lågt är det mindre troligt att urinen rinner tillbaka till njurarna och mindre troligt att den orsakar överrinningsinkontinens. För att säkerställa ett lågt blåstryck bör urinvolymen i blåsan inte överstiga 500 ml. Det andra målet är att hålla blåsan frisk och regelbundet tömd. Därmed minskar risken för att urinen blir gammal och orsakar infektioner. Detta görs genom att man håller sig till den föreskrivna kateteriseringsfrekvensen och tömmer blåsan helt varje gång ¹.

En kvarliggande urinkateter förs in i blåsan genom urinröret och lämnas sedan kvar där för kontinuerlig tömning av blåsan ⁸.

Dessa katetrar är tillverkade av ett mjukt material och sätts in av sjukvårdspersonal ⁸.

Katetern hålls på plats genom att man fyller en ballong i kateterns spets med sterilt vatten. Katetern ansluts vanligtvis till en urinuppsamlingspåse. Byte av den kvarliggande katetern görs vanligtvis efter några veckor (12 veckor vanligtvis) och bytet utförs av sjukvårdspersonal. Påsen töms ett par gånger om dagen ⁸.

Användaren bär katetern och urinuppsamlingspåsen hela tiden ⁸.

Kvarliggande katetrar är förknippade med en högre risk för urinvägsinfektioner ^2-6 jämfört med tappningskatetrar.

En suprapubisk kateter är en kvarliggande kateter som förs in genom bukväggen över pubisområdet direkt in i blåsan ⁹. Ingreppet utförs på sjukhuset av en kirurg. Den suprapubiska kateterns funktion är densamma som för en kvarliggande kateter. En liten ballong vid kateterns spets är fylld med vätska för att förhindra att den åker ut. Katetern är ansluten till en urinuppsamlingspåse. Alternativt kan en ventil anslutas till katetern så att den kan tömmas med jämna mellanrum. Byte av katetern sker vanligen med några veckors mellanrum och utförs av sjukvårdspersonal, men kan också utföras i hemmet ⁹.

Mitrofanoff-ingreppet är ett kirurgiskt ingrepp där blindtarmsbihanget eller en liten del av tunntarmen separeras och används för att skapa en förbindelse mellan bukväggen och urinblåsan ¹⁰. Den kateter som används för Mitrofanoff är en intermittent kateter. Förfarandet gör det lättare för patienten att självkateterisera, eftersom det inte är nödvändigt att föra in en kateter via urinröret, vilket kan vara svårt för vissa personer ¹⁰.